Om att vara en vän

Mrs Mighetto har ett samarbete med Friends just nu och det gick rakt in i hjärtat på mig 🧡 Jag är så tacksam att det finns organisationer där ute som jobbar aktivt mot mobbning och för trygghet i skolan. För det finns inget värre än barn som måste gå med en ångestklump i magen varje dag. Som känner utanförskap och att de inte duger, som människor.

Mrs Mighetto har alltså skapat två helt ljuvliga posters där det för varje såld poster går 25 kr till Friends och deras arbete mot mobbing. Såklart hittar ni båda posters hos oss på Katani.

Alla har vi nog upplevt den där ångesten mer eller mindre och jag tror att det första och kanske viktigaste steget är att berätta för någon. Vem som helst. Nedan delar jag med mig (en väldigt kortfattad version) av min historia till er 🧡

Bilden (på min Jessica!) är tagen av underbara Dayfotografi

Jag har faktiskt alltid brunnit för det här ämnet. Jag minns, när vi bodde i Gävle, att jag blev vald som kamratstödjare av mina klasskamrater. Varje år. Jag var inte ens 10 år då.

Sen flyttade vi till Småland vid millenieskiftet och jag hade en konstig dialekt, tyckte de andra barnen. Minns att jag hittade en lapp på min hylla den första dagen i nya skolan i fjärde klass. ”Välkommen till helvetet”.

Bilden är lånad från Mrs Mighettos hemsida

Högstadiet var mest en spännande plats men det var också den absolut läskigaste. Jag utmärkte mig inte särskilt mycket och jag tränade boxning varje dag så jag hann inte med tjafs och tjejproblem. Men det fanns en period då jag var livrädd varje dag, för en tjej i min parallellklass. Hon och hennes kusiner brukade hota mig på rasterna. ”Nästa gång ska du få se”. Jag var för smal och jag pratade tydligen för bra svenska. Wannabe-svenne tror jag de sa. Aldrig har korridorerna i skolan varit smalare och längre. Hon slog mig tillslut en dag och jag grät av skräck i min mammas famn. Det hjälpte inte att mamma ilsket ringde till hennes mamma, jag ville aldrig mer gå tillbaka dit.

Men det fanns en kille i klassen som det här gänget umgicks med. En dag när de hade ställt sig i ring runt mig gick han emellan. Han la armen över min axel och sa att jag var hans vän. ”Ni rör inte henne mer, hon är sjyst”. Och det slutade! Där och då! Aldrig mer. 🧡

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: