Om Bosse

Sitter just nu hemma med en lurvig liten hund i mitt knä. Är hundvakt en stund och känner plötsligt hur mycket jag saknar att ha hund. Någon som alltid är pepp, på ett sätt som smittar av sig. Någon som tvingar en ut i naturen och som tröstar en när man inte orkar med människor. Hundar är underbara men de kräver så klart också tid, uppmärksamhet och att man ändrar sina prioriteringar.

Vi hade en hund fram till att vi flyttade in i det huset vi bor i nu. Bosse hette han och var världens roligaste hund. Ett energiknippe med så galet mycket kärlek i sig. Han var otroligt lojal och det var nog kanske just det som tyvärr ledde till att vi tvingades ta det fruktansvärt jobbiga beslutet att flytta honom.

Bosse var en klassisk knähund och vi var hela hans värld. När vi fick vårt första barn så trillade hans position i flocken ned en pinne. Han började bli lite konstig redan då, men aldrig aggressiv. När vi fick vårt andra barn så ändrades han ordentligt. Han blev besatt av oss på ett sätt som blev jobbigt för både oss men också honom själv. När vi lämnade honom till hundvakt stod han i fönstret och väntade tills vi var tillbaka, han kunde inte ens slita sig för att äta mat. Han började kissa revir överallt ute och var aggressiv mot andra hundar. Han var underbar med barnen, de fick göra vad de ville med honom. Så det var aldrig av den anledningen vi fick tänka om. Han blev bara så deprimerad av att inte vi kunde ge honom den uppmärksamheten han var van vid. Och det tog lång tid innan vi faktiskt bestämde oss. För han fungerade ju sååå bra när vi var hemma allihopa.

Problemet var att jag inte kunde vara hemma hela tiden med två små barn och en pappa som jämt var på resande fot. Jag kände mig instängd och slets mellan vem jag skulle prioritera. Att Billy var så sjuk under hans första år spelade så klart också roll. Så det var inte bara Bosse som förändrades, även jag. Jag hade ingen energi till att ta hand om honom längre. Vilket suger. För jag älskar ju honom. Men vi tänkte på det i ett halvår och tog beslutet sommaren 2018 att han skulle få flytta.

Vi hittade en underbar kvinna i en stad bara en halvtimme från oss. Hon var ensamstående, utflyttade barn och hundentusiast. Hon fick komma och hälsa på och han klickade med henne direkt. Så en vecka efter det flyttade han in hos henne. Nu är det riktigt suddigt på grund av alla tårar, när jag skriver. Gråter över det här än idag.

Men det känns ändå rätt. Är övertygad om att hon gjort honom lycklig igen ❤

En kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: